Energivision Syd är en förening i Trelleborg och Skurup som arbetar för att Söderslätt ska bli självförsörjande på förnybar energi. De bygger inga solparker själva, de utreder, för dialog och tar fram underlag. En tankesmedja, i praktiken.
De hade också skrivit nyheter i flera år. Ingen av dem gick att länka till.
Tjugotvå nyheter, en adress
Den gamla sajten låg hos One.com och renderade alla nyheter på en och samma sida. Rubrik, datum, text, sedan nästa rubrik. Uppifrån och ner, år efter år, på adressen /nyheter.
Det låter som en detalj. Det är det inte, och det syns tydligast när man försöker göra något helt vardagligt med en artikel:
Mejla den till en kommunpolitiker? Du kan skicka
/nyheteroch skriva "skrolla ner till i mars".Dela den på Facebook? Samma sak, och förhandsvisningen blir den översta nyheten, inte din.
Bli hittad på Google? Google indexerar adresser. Det fanns en adress. En sida kan ranka på ett ämne, inte på tjugotvå.
Det här är den tråkiga sortens problem, den som aldrig hamnar på en att-göra-lista: ingenting är trasigt. Sidan laddar. Texten finns där. Föreningens arbete går bara inte att komma åt, och därför fanns det knappt.
Kravet som blev arkitekturen
Hela ombygget växte ur en enda mening: varje nyhet ska ha en egen adress. /nyheter/vad-artikeln-handlar-om. Delbar, indexerbar, med en egen förhandsvisningsbild när någon lägger upp den på Facebook.
Resten av besluten: Next.js, ett CMS som föreningen själv kan skriva i, hosting som kostar noll kronor för en ideell förening, följde av det. De var enkla. Det svåra kom när jag skulle flytta in innehållet.
Tjugotvå poster var inte tjugotvå nyheter
Planen var att skörda de gamla nyheterna och lägga in dem i det nya CMS:et. Rakt av. En post in, en post ut.
Så när jag läste igenom dem visade det sig att de var två olika saker som råkat hamna i samma lista.
Vissa var artiklar. Föreningen hade skrivit något: ett remissvar, en rapport från ett möte, en krönika.
Andra var i praktiken en rubrik och en länk. "Trelleborgs Allehanda skrev om oss", och så bort till tidningen.
Att ge den andra sorten en egen sida hade varit att bygga exakt det problem jag var där för att lösa. En sida vars enda innehåll är en länk någon annanstans är en tom sida, hur fin adressen än är. Google kallar det soft 404 och struntar i den. Besökaren klickar, landar, och måste klicka igen.
Så de blev två saker i CMS:et. Nyheter, sjutton stycken, egen sida var, hela poängen med ombygget. Rapporter, pressklipp om föreningen, som samlas på en sida och länkar direkt vidare till källan. Ingen mellanlandning.
Två av posterna hade dessutom länkar till två olika tidningar i samma inlägg. De blev ett pressklipp var. Det är inte en teknisk operation, det är ett redaktionellt beslut, och det syns inte i någon databas förrän någon läser posterna och bestämmer sig.
Gamla adresser dör inte, de blir 404
En sak till som är lätt att glömma: den gamla sajten fanns i Googles index och i folks bokmärken. Byter man ut allt utan att säga vart sakerna tog vägen får de en 404, och det lilla värde adresserna byggt upp genom åren försvinner.
Så tio gamla adresser pekar nu om till sina nya hem, permanent, vilket är signalen som säger åt Google att flytta över värdet och uppdatera indexet.
Det som faktiskt var svårast
Sajten är live sedan den här veckan. Varje artikel har en egen adress, en egen titel, en egen delningsbild.
Men det jag tar med mig är att den svåraste frågan i projektet inte var teknisk. Att generera en URL-slug ur en svensk rubrik är ett eftermiddags arbete. Att avgöra vad en nyhet är på den här sajten, det gick inte att koda sig till, bara läsa sig till. Och hade jag hoppat över det steget hade jag byggt en teknisk uppgradering av samma problem: sjutton adresser som fungerar, fyra som lovar en artikel och levererar en länk.
Migreringen var aldrig ett kopieringsjobb. Den var ett redaktionellt beslut som råkade se ut som ett kopieringsjobb.